Det finns många prestationsprinsessor i den här världen. Ja, jag säger prestationsprinsessor för majoriteten av bloggarna är tjejer. Grymt duktiga tjejer som ställer höga krav på vad de presterar. Det rullar på, fler läser och ibland kommer en topp i statistiken som peppar oss att skriva mer, få ännu fler läsare. För det är ju roligt, vi vill alla ha fler läsare – men till priset av vad?
Läste Sofys inlägg om hur många bra bloggare det finns och Idas tankar om att tänka blogg. Hur många som varje dag producerar fantastiskt innehåll, superbra läsning och inspirerande content. Texter som håller måttet för vilken tidning som helst, bilder som skulle kunna vara tagna av professionella fotografer. Samtidigt undrar jag vart det kommer ta vägen?
De flesta av oss jobbar heltid. Tränar, hämtar barnen, lagar mat, städar, umgås med vänner & familj. Och bloggar. Och när nivån hela tiden höjs, är det lätt att ställa högre krav på sig själv. Bara se på alla bloggar som finns just om att göra en bättre blogg. Jag ska ta bättre bilder, måste köpa ny kamera. Skriva längre inlägg. SEO-anpassa. Planera mina inlägg – vadå, har du ingen bloggkalender?! Skriva mer personligt. Strategi. Eller kanske fler mobilbilder, för det ska kännas äkta? Följa och analysera statistik. Hur får jag fler att läsa?
Men var finns den tiden för en heltidsarbetande, vanlig människa?
Missförstå mig inte, blogga är superkul. Att blogga ger inspiration, nätverk, energi och utlopp för kreativiteten. Det är riktigt skoj och det är roligt att få höra att man inspirerar eller gör skillnad för någon. Kul att visa upp sina bilder och roligt att få skriva. Och tolka inte mitt inlägg som att jag ogillar allt som driver bloggbusinessen framåt – jag klappar händerna för nätverk och initiativ som t.ex. svenska Better bloggers – det är superbra! Men det gäller att hålla tungan rätt i mun, att komma ihåg varför man bloggar och inte dras med i prestationståget. För det är ditt ansvar, inte någon annans.
Jag läser om unga bloggare som går in i väggen. Lyssnar på Jonna Jinton som berättar i Better bloggers podcast om natten när hon inser hur vrickat allt är – natten då hon kl 2 står på en pall och gråter samtidigt som hon fotar maten hon precis har plockat fram och ställt upp snyggt, men inte tänker äta, bara för att kunna publicera ett bra inlägg klockan 7 morgonen efter.
När jag började skriva det här inlägget hade jag inte hört om Essena O´Neill än, tjejen med 700 000 följare på Instagram som precis bestämde sig för att sluta använda sociala medier. Passande nog hann jag se filmen innan jag publicerar detta så att jag kan skriva om den här, för det hon säger hänger mycket ihop med det som detta inlägget handlar om. Ni får själva titta på filmen, men hennes verklighet är relevant. För hennes verklighet är många unga personers verklighet. En verklighet där Internet inte är Internet och sociala medier inte är sociala medier, det är bara en del av livet.
Sluta jaga likes, sluta hetsa för att få fler följare. Inse att din tid är värd mer än ett par extra likes och ha förståelse för när din favoritbloggare inte skriver något på en vecka. Gör lagom, gör för det är roligt och för att det ger dig energi. Och den dagen det inte gör det, den dagen bloggen blir ett måste – lägg ner statistiktittande, lägg ner bloggplanerandet och tankarna om att du tappar följare om du inte skriver på tre dagar. Det är inte värt det. Låt bloggen & sociala medier vara din inspiration – inte ditt liv.
Nu blev det ett långt inlägg, tack till dig som har läst hela vägen. Jag vill höra dina tankar, vad tänker du om bloggutvecklingen?
Väldigt klokt inlägg! Funderar mycket på det där och har utvecklat mina egna strategier för att inte gå in i väggen. Tycker det är superspännande med tips och råd men sållar samtidigt och inser att jag inte kan göra allt perfekt, plockar istället lite här och där. Försöker vara snäll mot mej själv och inse att varje inlägg inte kan vara ett mästerverk. Förut sög jag i mej precis allt jag läste/hörde om hur en bra bloggare bör gå till väga men det går inte att hålla på så, en drunknar och tappar kärnan i vad som är en själv då.
Ja, precis. En sak om man har bloggen som jobb, då finns tiden att ständigt bli bättre. Men har man inte det måste man vara snäll mot sig själv – man gör ju det för att det är roligt?
Bra inlägg.
Jag håller med om ALLT.
Läste ditt inlägg och det är verkligen precis likadant för mig ibland, det bara snurrar med allt man borde göra. Men det går ju inte att göra allt, bara att inse.
Grymt bra inlägg, Emmi! En viktig påminnelse faktiskt, det är lätt att dras med och nästan bli smått kocko på köpet. Undrar ibland vad jag faktiskt håller på med när maten (återigen) hinner kallna för att man ägnar en kvart åt att få till den perfekta bilden. :P
Tack! Ja, det är bra med en tankeställare ibland – vad är det egentligen jag gör, och varför? Ibland satsar man lite väl mycket på fel saker som man blir stressad av, och då är det ju inte bra.
Bra och välformulerat skrivet! Man får sig en tankeställare :) Och jag håller med dig.
Tack, kul att höra att det är fler som tänker som jag. :)
Väldigt bra inlägg! Håller helt med!
Tack, kul att höra!
Det är nog som du är inne på många av oss bloggare som är lite (eller mycket) av prestationsprinsessor. Och då är det svårt att göra något halvdant.
Jag slutade blogga efter ca 1 1/2 år just för att bloggen gick överstyr och tog över allt annat i mitt liv. Det var inte roligt och framför allt inte för min omgivning. Jag behövde en bloggpaus då och kom tillbaka efter den sommaren med en annan inställning till bloggen. Nu prioriterar jag mycket annat före och håller bloggandet på en rimlig nivå. Men jag håller med att kraven på fina bilder och kvalitativa inlägg höjs hela tiden.
Det blir nog lätt så, att bloggen tar över mer och mer utan att man tänker på det. Och ibland behöver man titta på sig själv utifrån och kanske backa om det blir för mycket.
Det här är verkligen ett intressant ämne som jag inte vet riktigt vart jag står i . Det är klart att bloggen inte ska ta över ens liv men om en vill något med bloggandet så krävs det ju en viss ansträngning. Om jag inte hade haft någon ambition att få min blogg att växa så hade jag förmodligen bloggat annorlunda, mindre sällan. Inte för att det inte är kul, utan för att det krävs mycket tid, precis som du skriver. Varför gör jag det då? Jo, för att jag vill dela med mig om mina tankar och reflektioner och förhoppningsvis inspirera någon att tänka ett varv till och kanske göra bättre val, för sig själv eller för miljön.
Nej, jag förstår vad du menar. Det är klart att det krävs lite jobb för att få bloggen att växa – samtidigt får man inte låta den ta över livet. Vilket är rätt, när det är så roligt att blogga! Precis som med allt annat som är roligt, man vill bara göra mer – men någonstans måste man också dra i bromsen och leva lite.
Intressant! Jag tror det är jätteviktigt att veta VARFÖR man bloggar och inte hamna i prestationspressen, som sedan blir ångest när man inte får till det. Det där med tiden har du verkligen rätt om för det blir inte mycket tid över när man ska jobba heltid, göra alla hushållssysslorna, träna och dessutom blogga. Fast man väljer ju själv hur ens liv ska se ut, eller hur man själv ska blogga.
Japp, och eftersom man väljer själv och bestämmer själv måste man också ta ansvar för att det inte blir för mycket – precis som med allt annat!
Så himla bra och tänkvärt inlägg! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver då jag lätt jämför mig med andra och sätter hård press på mig själv. Minns att jag i början tyckte det var så himla roligt att blogga och levererade inlägg av bara farten och tänkte inte så mycket på allt runtomkring. Som du skriver så har kraven ökat och jag kan känna att det inte alltid är lika kul att blogga som förut när allt måste vara så “perfekt”, för att det blir en högre press – samtidigt är det ju roligt att utvecklas. Och vem ställer kraven egentligen? Det är ju bara jag själv och det är så viktigt att komma ihåg att jag gör det för att det är KUL, inte för att jag måste. Jag har dragit ner på inläggen och försöker att inte vara så hård mot mig själv numera :) Sen så ser jag bloggen som en del av mitt jobb idag. Genom bloggen får jag massa jobb och kan leva min dröm och får jobba med hälsa och träning, det är ganska fantastiskt ändå! Och så har jag alla fina bloggkollegor som dig t.ex. det är ju underbart! Kram
Tänkvärt inlägg. Precis som Alexandra skriver har jag också surnat till över att maten kallnat igen. Alla bilder ser ju ändå i princip likadana ut när man går igenom dem. Haha. Så onödigt. Samtidigt vet jag vart jag vill så kanske det är värt det i slutändan ❤️
Ja, så länge man inte känner sig stressad över det så!