Hatkärlek

Ahh, hela inlägget försvann! Fan! Let´s start over…

Jag och löpningen är inte riktigt kompisar. Jag springer, men tycker inte att det är kul. Förmodligen bottnar det i att min kondition, efter 2,5 års knäskada, inte är där den var innan. Varje pass innebär längre sträcka, tempoökning. Varje pass blir skitjobbigt och således mentalt jobbigt att ge sig ut på.

Jag gillar att träna hårt, men jag vill kunna välja. Välja att ta ett lugnt myspass, eller välja att maxa pulsen och springa så mjölksyran sprutar. Men nu kan jag inte det, varje pass är tufft. Och det är ju inte så konstigt att det är jobbigt att ge sig ut och springa då?

Jag vaknade av hällregn, det gick knappt att se ut genom rutan. Jag älskar regn, men inte ens jag ville ge mig ut på min planerade 8 km-runda i det här vädret. Men jag höll fast vid att jag ska springa, bara vädret blev lite bättre. Varje pass, varje löpsteg nu gör kommer att göra mitt mål, mitt planerade milpass på söndag och AIM Challenge nästa helg lättare. Jag kan inte hoppa över det här passet.

16:45 hade regnet lättat, solen tittade fram och jag gav mig iväg. Kände direkt att jag kunde hålla ett tempo som var lite högre än sist, när jag bara sprang för att ta mig runt. Bestämde mig för att hålla det tempot, lite högre än sist och om jag blir trött längre fram får jag helt enkelt sakta ner då. Jag sprang. Jag behövde inte sakta ner.

När jag kom i mål gjorde jag det på 4 minuter och 20 sekunder snabbare än sist, så nöjd! Kroppen kändes helt ok, ingen som helst smärta i knäna och jag var inte helt slutkörd. Happiness! Det där valet, vad mycket det kan göra för den mentala biten.

Nu är jag pepp inför söndagens milpass, jag kommer fixa det utan problem. Wish me luck & happy weekend!