Ja, hur ser du på dig? Som löpare, som cyklist, som vältränad eller som någon som tränar ibland?
Jag hittade ett härligt inlägg hos Bliss Junkie där hon skriver om sin träningsfilosofi och tycker det var ett väl valt ämne att ta upp. För de flesta av oss tänker nog träning som av eller på. Man går till gymmet, tränar en timme, går hem. Sen är träningen klar för dagen. Att man har gjort fyra träningspass den här veckan. Eller vi ska “komma igång” efter semestern, efter förkylningen. Börja träna igen.
Jag tror inte vi ska tänka träning som av eller på. Inte tänka att vi ska börja om eller komma igång efter ett uppehåll. Inte bara räkna träningspass som är mer än 30 minuter, för lite så är det idag. 10 minuters jogg, det räknas väl inte?
Damn it, det är klart det räknas! Allt räknas!
Jag tror på att leva träning. Träna, utveckla, hitta på nya grejer, öka och minska, träna mer eller mindre. Men se träningen som en del av livet – även om du har haft två veckors förkylning eller en semester där du prioriterar bok och hängmatta istället för löppass.
Kan vi komma överens om att sluta räkna träning som av eller på? Låta tåhävningarna när du borstar tänderna, 10 minuter på yogamattan, joggingturen till jobbet och de där 20 armhävningarna på kvällen räknas likväl som de tuffa löppassen och sjukt jobbiga timmarna på gymmet. Allt räknas. Med det här sagt måste jag också tillägga att motion och träning inte är samma sak, och vi behöver den dagliga motionen likväl som hård träning. Att promenera och cykla till jobbet är bra, men det är inte träning. Så, på med träningskläderna och spring en sväng även om du bara hinner med 20 minuter så får hjärtat och musklerna jobba!
Vad tänker du om detta – ser du dig som en tränande människa jämt eller tänker du att du ska “komma igång” efter varje uppehåll?
Det här är väldigt intressant! Jag tycker precis som du att vi inte borde se träningen som på eller av, och att tärning inte alls behöver vara en timme på gymmet, för det passar inte alla. Jag försöker prata med alla mina klienter om RÖRELSE! Våra kroppar är gjorda för rörelse och det finns så många sätt att röra sig på och man kan ju anpassa utefter det man själv tycke är kul! Jag anser mig som en tränande människa, men har på senaste tiden upptäckt att jag nog rör mig mer än vad jag är medveten om. Fick nyligen testa en pulsklocka som också har stegräknare. Är jag en förmiddag i gymmet med PT-kunder kommer jag lätt upp i 10000 steg innan lunch. Jag är med och lyfter vikter o.s.v. Det är ju absolut rörelse, men ofta tränar jag också utöver det för att “träna” själv. Att jag rör mig så mycket var lite som ett uppvaknande för mig, och jag tror inte att jag är ensam om att inte tänka på all gratis rörelse vi får i livet :-) NU är det ju många som sitter still hela dagarna och jobbar, men om fler skulle börja vardagsmotionera tror jag kanske att stressen över gymmet skulle släppa lite. För vardagsmotionen ger så mycket! Lite långt och flummig svar, men du förstår nog vad jag menar :)
Jag har ju ett stillasittande jobb i vanliga fall och märker tydligt att det är svårt att nå upp till 10 000 steg en vanlig dag om jag inte tar en lång promenad. Man får hitta rörelse där man kan, älskar att ha skidåkningen som vardagsmotion här nere – underbart!
Jag har inga uppehåll (förutom sjukdom då). Tränar på semester osv.
Jag förstår definitivt vad du och Jeanna menar och tycker det är himla klokt! Men med det sagt, är jag nog lite “miljöskadad” här. Jag tänker ofta att jag “måste” springa 5 km för 2 km är ju inte ens värt att byta om för…
Dessutom saknar jag de där endorfinerna när jag kör något i 10 minuter. De hinner liksom inte “bildas” och då känns kroppen inte sådär härligt trött.
Jag behöver bättra mig. Jag inser det. ;-)
Ja, lite så blir det ju och det är väl bra att man springer 5 istället för 2 om man ändå ger sig ut. Men man får inte glömma att de där 10 minuterna är bättre än noll, även om jag förstår vad du menar: det är ju så skönt efter ett riktigt träningspass!
Du har verkligen en poäng här! Jag har inte riktigt tänkt i dem banorna som du beskriver ovan innan, men det är ju sanningen… Eller det anser jag i alla fall. Jag har hittills varit av/på, men jag vill ha kontinuitet året runt, dagen om osv. Och jag har lyckats lite mer i år i alla fall, liksom inte tänka “att klara av träningspasset sen är det avbockat för dagen”, jag tar numera flera chanser om dagen. Till vardagsmotion.
När man tänker av/på så är det lite svårt att komma igång med träningen tycker jag. Bättre att se träningen som något som alltid finns där, då blir träningen inte så jobbig att ta tag i efter ett uppehåll.
Jag ser mig absolut som en tränade person, gör inga uppehåll (förutom sjukdom:) tränar på semestern och under julen. Jag åker på mina fasta pass i veckan och det är det som håller mig igång. Jag tycker att det är så jäkla roligt att träffa och träna med likasinnade. Ärligt talat så vågar jag inte göra ett längre uppehåll för jag är rädd att jag inte kommer igång igen, får smak på soffan liksom….:)
Låter härligt, skönt att ha fått in träningen i livet som rutin. :)
Jag tycker att det är lätt att hamna i uppehåll och komma igång. Nu till exempel har vi haft uppehåll i fyra veckor eftersom vi varit sjuka (konstigt magont i två veckor och därefter influensa i två veckor). Nu har vi börjat med ett första försiktigt pass (fortfarande inte helt frisk). Så ja, det känns ju som uppehåll och komma igång…
Usch, det är inget kul att vara sjuk, särskilt inte under en längre tid. Hoppas ni kryar på er!