Death valley, platsen som är känd för sina extrema temperaturer. Mycket mer än så visste jag inte när vi åkte hit, och jag tänkte väl att det var mer eller mindre en stor öken. Sådär häftigt men kanske lite långtråkigt att köra igenom? Ni ser ju hur mycket research jag har orkat med att göra nu under resan…
Men åhh, snacka om att bli överraskad. Redan på vägen in blev landskapet häftigt, en väg kantad av öken med röda höga klippor och mäktiga vyer. Vi bor en natt här, och tar en promenad på morgonen bland alla röda klippor.
Sen kör vi vidare. Vi blir omkörda av bilar med snowboards på taket, och i horisonten ser vi snötäckta berg. Yes, de är på väg mot Yosemite nationalpark, en plats jag verkligen vill åka till men som vi får skippa på den här resan p.g.a. just snö och kalla temperaturer. Men back to Death valley…Vi betalar 30 USD för att köra in i nationalparken, och det är så värt det.
På vägen in kör vi högt upp bland bergen, med fantastiska vyer. Vi stannar vi en utsiktspunkt vid Rainbow valley, där man kan se piloter som tränar lågflygning med stridsflygplan i huvudhöjd med de som står vid utsiktspunkten (kolla vad coolt det ser ut!). Inga fighters idag, men fortfarande riktigt häftiga vyer.
Vi fortsätter på vägen som går rakt över dalen nedanför, upp över bergen på andra sidan och stannar på en camping där vi bor över natten. Under stjärnhimlen, med tusentals stjärnor som gnistrar mer än vad jag har sett någon annanstans.
Dagen efter kör vi vidare in i dalen, åker till Badwater salt flats som ligger på 86 meter under havsnivå. Det är stort, brett och mäktigt. Vi går en kilometer in på den vita promenaden in över saltbäddarna, och tittar på de coola mönster som sanden skapar.
På vägen tillbaka kör vi via Artist’s drive, och tittar på de färgade klipporna som sticker upp ur öknen. De har skapats av vulkaner för länge, länge sen och färgerna sträcker sig från gult och grönt till rosa, lila och orange. En tjej står med ett staffli uppe på en av klipporna och målar av vyerna, måste vara en häftig plats att måla på.
Vi stannar till vid Zabriskie point på vägen tillbaka, tiny sover i bilen och vi tänker att vi går till utsiktspunkten en och en för att slippa väcka honom. Väl där – snacka om hänförd. Golden hour sveper sitt orangea ljus över klipporna och jag har svårt att ta in vyerna, och tänker att vi måste åka tillbaka imorgon för det här gör sig inte på 5 minuters tittande.
Dagen efter åker vi hit igen, och istället för att gå upp på utsiktsplatsen promenerar vi i canyonsen. Går på smala kammar och kan inte släppa känslan av hur coolt det här stället är.
Sista stoppet i Death valley, iallafall för den här gången, blev Dante’s view. En lång asfaltsväg slingrar sig upp, max 25 feet långa fordon får åka upp här men vi tänker att 26 feet säkert är helt ok. Upp, upp, upp. Stigningen på 15% är lite jobbig för vår stackars RV, men när vi väl är uppe på toppen är det så värt resan.
Vyer åt alla håll, och från 1699 möh ser vi långt över saltbäddar, dalar och berg. De där 30 dollarna i inträde till parken hade vi gärna betalat flera gånger om, för alla platser här är helt sagolika.
Alla platser är så olika, och det är svårt att förstå hur en öken kan vara så varierande. Jag vill hit igen, med en bra isolerad van med fyrhjulsdrift. Med tält och sovsäck och massor av eldved! Det finns massor av grusvägar som vi inte kunde köra på den här gången, så många delar av parken som vi fortfarande inte har upptäckt. Nästa gång…!
Om du gillar den här typen av inlägg så kommentera gärna eller klicka på hjärtat!
