Efter en tio timmars körig arbetsdag var jag inte långt ifrån att hamna i soffan, men med en sambo som jobbar kväll och soligt finväder ute bestämde jag mig för att ge mig ut i skogen. Promenad eller löpning, 15 minuter eller en timme – det spelar ingen roll. Jag tog på mig trailskor och löparklocka, mitt senaste löppass enligt löparklockan var den 14 maj och jag hade inga större förhoppningar på varken ork, lust eller tid.
Tog bilen till Härlanda tjärn, parkerade och gav mig ut. Skippade löpsspåret och svängde istället ut på mountainbikeslingan jag brukar köra MTB på, in i skogen och ut på småstigarna. Upp och ner, snabba steg och blöta höstlöv. Lite vilse ibland, sen tillbaka igen. Så grymt roligt att springa på stigar istället för 5an eller 8an!
Inga tankar på att det var jobbigt, bara sjukt skoj! Ett par gående steg i någon uppförsbacke, sen full fart utför! Kilometrarna tickade på och kroppen hängde med, fyra kilometer satte jag upp som mål längs vägen när jag kände att kroppen orkade. Fyra blev fem – djupa andetag, vackra höstfärger och de stressade tankarna försvann en efter en.
Sex kilometer, 38 minuter och en jäkla massa endorfiner senare avslutade jag passet, så sjukt nöjd! Kuperat, roligt, mindfulnessigt och med en medelpuls på 178 och maxpuls på 198 fick kroppen helt klart en härlig genomkörare.
Trailrunning och höst alltså, vilken grej!
Vilken fantastisk härlig skogsstig att springa lös på!
Ja, hela området här uppe är jättefint!
Så himla ljuvligt!!