Det droppade när jag begav mig iväg, men inte mer än så. Skippade klockan, hade ingen plan, ingen pulskoll, inget fartmål eller kilometermål. Bara sprang som benen ville, rakt ut på alvaret.
Hoppade över taggbuskar, sprang över kalkstenssamlingar och körde fartlek mellan enarna. Studsade fram, ibland fort och ibland långsamt. En fotopaus här, en fotopaus där. Rushade, hoppade, sprang och försökte att inte trampa på alla fina orkidéer.
Och hittade löparglädjen igen, glädjen i att bara springa och låta kroppen ta sig fram på sitt bästa sätt. Jag vet inte hur långt, inte heller hur snabbt, men det blev en ungefärlig halvtimme av positiv feeling!
Efter halvmaran har jag sprungit ett par gånger, men inte riktigt hittat glädjen. Det har varit långtråkigt, jobbigt och omotiverande att ge sig ut på ett pass. Tiden har inte riktigt heller funnits där och jag springer bättre när jag springer ofta.
Under långhelgen på Öland gav jag mig ut och sprang en sväng efter en lång dag utomhus, ett snabbt pass innan grillkvällen som väntade. Vi tältade på en camping vars baksida vette mot Ölands alvar, så jag snörade på mig skorna och begav mig ut dit.
Inga stigar, inga krav och inga mål utan bara rolig löpning! Den här känslan stoppar jag ner i ett fack och plockar upp nästa gång det är dags för ett löppass – då blir det garanterat ut i skogen istället för de vanliga löprundorna, hello trailrunning!
Den där kravlösa är verkligen superbra för inspirationen!
Ja, verkligen!