Reclaim my body – kroppen & graviditeten

Jag läste Saras inlägg om kroppen för ett tag sen, och så läste jag Karins inlägg om kärleken till hennes kommande bebis, och tänkte att jag står mitt i det där. Med en kropp som älskar att vara funktionell, men som nu är höggravid och helt enkelt ganska begränsad.

Både Karin och Sara är starka, tränande tjejer (jag skulle kunna lägga till power women eller nåt annat klatschigt ord här, men ordet tjejer får räcka – för det innefattar så himla mycket styrka bara det!) och det är alltid intressant att läsa deras åsikter kring rörelse.

Jag har ju tidigare skrivit om att graviditet inte är min grej – främst för att kroppen blir så påverkad. Jag har haft relativt enkla graviditeter: med tiny så hade jag inga fysiska problem och tränade till efter beräknat datum, och även om den här graviditeten är tyngre med rejäl symfyssmärta och väldig trötthet så har den fortfarande varit helt ok.

Men, jag är van att min kropp är min, att den är stark och att den gör som jag vill. Och nu när den inte längre är bara min, när den inte gör som jag vill, så är det helt klart segt. När jag inte kan gå mer än 4-5 000 steg på en dag, inte kan knyta skorna, får ont av att sitta och har svårt att lyfta min 2-åring utan att känna att smärtan hugger till här och var.

Lägg till ett stort sötsug, en viktuppgång man inte kommer ifrån (som såklart inte blir bättre av sötsug, trötthet och svårighet att träna & röra sig!) och en känsla av att kroppen bryts ner. Full respekt för att den skapar ett barn och har fullt upp med det – men det är ju inte så att coremuskler för kitesurf eller starka skidben stannar kvar för det. Så nej, jag gillar inte att vara gravid.

Och innan det blir ramaskri – jag är ytterst tacksam över att kunna bli gravid, kunna bära en mini i magen och det är coolt att känna den röra sig där inne. Såklart. Jag ser fram emot att få ett syskon till tiny och jag tycker kroppen är grym som bygger en ny liten människa. Men that’s about it. Det är jättefint att människor älskar att vara gravida och kan känna synken med ett ofött barn, men det är inte min kopp te.

Kroppen är min väg till att kunna göra allt jag gör, alla intressen och alla dagar med aktiviteter som ger fina minnen. Den är alltid under utveckling, den är inte statisk och den är inte på ett sätt. Ibland är den trött, ibland är den stark, ibland har den ont och ibland är den pigg.

En stark kropp gör att allt känns så mycket roligare, alla intressen blir enklare och det är härligt att känna sig stark. Det är ju det aktiva livet jag gillar, och jag gillar att omge mig med aktiva människor. Som lika gärna tar en AW på fjället som en AW på en barstol. Och för att ge guldkant på de upplevelserna vill jag ha en stark kropp – för det är mycket roligare att kunna gå uppför fjället två gånger istället för en och få den där fantastiska puderåkningen.

Men nu var det länge sen jag var där, de senaste åren har präglats av graviditet, resande, långsam uppbyggnad av kroppen och graviditet igen. Inte av känslan att träna, ta ut sig och prestera i rörelsesammanhang. Nu är det knappt sex veckor till mini är beräknad, och jag tänker att den kämpar där inne och jag kämpar här ute. Med den lilla träningen som går att få till just nu.

Så våren alltså. Reclaim my body-tid. Med Mammamage-app och barnvagnspromenader. Lite enkel cykling och styrketräning. Och sen sommaren, förhoppningsvis med mountainbike och kitesurf och lite löpning och funktionell träning. I lugn och ro, låta kroppen återhämta sig efter tunga graviditetsmånader, och förbereda för en höst med PT (yes, så pepp på detta!), tyngre styrketräning och mer fokus.

För nästa vinter vill jag ha tillbaka min starka kropp igen, den som fanns innan graviditeterna. För toppturande, pudersvängar och fjällAW med vänner!