Att ta i, att känna andetagen bli tyngre och pulsen öka. Att känna att man ändå orkar och att man dessutom orkar öka mer och mer, ända in i mål – den tillfredsställelsen!
Det stod fem kilometer på schemat och även om det är en väldigt kort distans är det ändå något jag inte har sprungit på minst ett halvår. Jag har sprungit och gått längre än fem kilometer och garanterat sprungit mer än fem kilometer på samma pass – men inte i ett sträck så det räknas ju inte riktigt.
Vädret ville väl och bjöd på varm sol, en molnfri himmel och perfekt väder för löpning. Älskar hur vårsolen värmer och njöt av pigga ben. Så länge det inte är en massa backar i vägen går det alldeles utmärkt att springa! Jag tog det lugnt, men kroppen ville mer och jag ökade tempot ända in i mål. Förstå mig rätt – det är verkligen inget supertempo vi pratar om, men det är en grym känsla att känna sig stark och det gick bättre än väntat.
Två varv runt Härlanda tjärn fick det bli och precis i slutet står det en bänk 1 meter från sjökanten. Bara att sätta sig ner, andas, vara nöjd med löppasset och njuta i vårsolen – kan livet vara bättre?
Underbart! Och härliga bilder. Nu blev jag springsugen igen! Tur att det är intervallmåndag imorgon :)
Så skönt pass, men förra var inte likabra. Men då kan det bara bli bättre tänker jag… :D
Wow så härligt med den känslan. Jag längtar så mycket efter den! Helt underbara bilder också. Utomhusträning såna dagar är svårslaget!!
Eller hur, älskar att vara ute! Inte så länge kvar nu, sen kommer du med kunna vara ute en massa igen även om löpningen kanske inte är det första du gör…!