I’m coming home!

Sitter på flygplatsen i Paris just nu, dricker en varm choklad från Starbucks (toppad med marshmallows!), lyssnar på julmusik och tittar på bilder. Vi har 7 timmars layover mellan Fortaleza och Göteborg, och det är ändå helt ok att få lite tid att låta tankarna lämna ett soligt Brasilien och svänga över till jul, vinter och kyla.

Att spendera tre månader i Brasilien har varit härligt. Inte perfekt (är något perfekt?), men härligt. Att åka till ett relativt okänt land, och en okänd ort, och sen bo där i tre månader är inte helt lätt att förbereda sig på. Man vet aldrig riktigt hur det kommer att bli, eller vad man kommer att tycka om det. Att flytta till Barcelona var enkelt, där hade jag ju redan bott en gång. En stor stad, massor av människor och happenings. Ett enkelt liv.

Att flytta till Serfaus i Österrike blev en hit and miss – bergslivet och skidåkningen var fantastisk, men att leva i en pytteliten österrikisk skidort som icke tysktalande var en utmaning, liksom vårt riktigt dåliga boende. Hade nog förväntat mig att det skulle vara enklare, och tack vare att vi lärde känna någon skandinav och fick besök av vänner blev tiden där ganska rolig ändå!

När vi flyttade till Tarifa var jag ganska tveksam till en start – en så liten ort som bara handlar om kitesurf. At the moment var jag inte säker på att jag ens gillade kitesurfing eller om jag skulle fortsätta med det, men jag ville ändå ge det en chans. Och yes – Tarifa vann mitt hjärta. Här fanns en levande stad i storleken av en by, ett stort community av säsongare och härliga människor och kitesurfen blev där för att stanna.

Så, Brasilien då? Vid en första anblick kändes Cumbuco väldigt litet, men mysigt. Det är stor skillnad att flytta inom Europa, eller att flytta till Sydamerika. Kulturen, standarden, säkerheten och sättet att leva är väldigt annorlunda – på gott och ont. Fortaleza som vi flög till är en riktigt farlig stad, men i Cumbuco som ligger 40 minuter därifrån kändes det säkert. Här finns en liten gata med butiker och restauranger, och stranden ligger precis bredvid.

Mycket kretsar kring kitesurf – men inte alls som i Tarifa och jag saknade att ha ett community kring mig. De flesta i Cumbuco är locals eller iaf från Brasilien eller Argentina, och de europeiska turister som är här stannar ett par dagar eller möjligtvis någon vecka innan de drar vidare. Det gör att de flesta relationer med människor endast är någon vecka, vilket i längden mest känns energikrävande. 

Jag blev ganska besviken på kitesurfen – jag hade hört att Brasilien är ett mecka för kitesurfers och att det är ett av de bästa platserna i världen. Och visst, vinden är stabil och blåser som en maskin, men jag har inte sett choppigare vatten någonstans och lagunerna är super crowded och funkar nästan bara på high tide. Cumbuco har inte heller laguner i stan, utan man behöver ha en bil för att ta sig runt – vilket vi inte hade. En lärdom – nästa gång vi flyttar utomlands ska vi definitivt se till att ha en bil – det förhöjer upplevelsen!

Vi hyrde bil, och åkte på utflykter. Det är kul att uppleva lite mer än bara Cumbuco och det var superroligt att besöka Guaramiranga, Ilha do Guajirú och Jericoacoara. Jag gillar roadtrips – man får se så mycket mer av landet då och kan stanna när man har lust.

Hemma i Cumbuco bodde vi superbra, en ganska stor lägenhet med två sovrum, två badrum och balkong med havsutsikt precis över poolområdet. Poolen, som innefattade en 25metersbassäng, palmer, restaurang och liten trädgård gränsade precis till stranden, så det var bara att tassa ner barfota med utrustningen under armen, rigga rakt utanför poolområdet och sticka ut i vattnet för en kitesurfsession. Helt klart lyxigt!

Men nu när jag nöjd. Mina tre månader i Brasilien har varit häftiga, lärorika och utmanande. Härliga, utvecklande och enkla, samtidigt frustrerande och jobbiga. Sol, 34 gradiga dagar, palmer och  kitesurf i bikini i ett 30-gradigt hav. Inte det bästa jag har gjort, och inte heller det sämsta. Men massor av minnen, en häftig upplevelse och helt klart betydligt häftigare än att stanna de här tre månaderna i Sverige.

Nu ser jag fram emot allt som hör vintern till – kall utomhuslöpning, glöggkvällar, julmusik och skidpepp. Första snön (for me at least!), adventsljusstakar, tjocka duntäcken och att hämta hem min älskade lilla fyrbening igen! Hello winter – I’m ready for you!

Gillar du den här typen av inlägg så klicka på hjärtat eller kommentera gärna nedan!