När man borde vara glad & tacksam

Alla dagar på resande fot är inte happy clappy och Instaperfekta, och det är så himla lätt att det verkar så när man skriver om allt som är bra. Så det här inlägget är tillägnat alla som nån gång har känt att man borde vara glad och tacksam och happy för att allt omkring är perfekt, fast känslorna inombords inte alls är såna.

Det är möjligt att man kan vara konstant happy hela resan när man reser kortare tid och enkelt. Köper färdiga paket, dyra hotellrum, allt fixat och färdigt. Kanske är borta lite kortare tid och satsar på resor av hög kvalitet. Och inget fel med det – det är ju också ett härligt sätt att resa på (kontraster förnöjer som ni vet!).

Att resa länge är ofta en annan sak, och det är lätt att få dåligt samvete för att man inte är så där glad hela tiden som man borde vara. Men vet du vad? De dåliga dagarna finns överallt, oavsett var du är. För när man reser i många månader finns det en annan aspekt av resandet.

En 8 månaders bebis får sleep regression även här. I en husbil där vi bor på liten yta, och skriker sig hes i timmar på natten. Två vuxna som är vana vid att bo på liten yta, men som ändå går lite på varandra. Man ska hitta någonstans att bo för natten. Husbilar behöver fylla på gas och vatten och tankas och tömmas här också, även om Kaliforniens kust är precis bredvid bilen. Beslut ska tas, färdplaner ska läggas och mat ska storhandlas. Lägg på att korsa gränser, resa i covid-tider och krocka med en hjort också. Och väskor som kommer bort på flyget och sånt.

Den är roadtrippen är häftig. Och tuff. Och kul. Och skitjobbig. Ibland vill jag bara tidigarelägga biljetterna hem, och i nästa sekund är jag high on life på alla häftiga upplevelser.

Ibland är det ok att inte vara glad och tacksam och happy. Även om man är på en magisk resa, upplever häftiga grejer och ser fantastiska platser. Och jag vill visa alla aspekter av resandet – inte bara de som ger flest likes på Insta.

Kommentera gärna, eller klicka på hjärtat om du gillar den här typen av inlägg.