Var ute och sprang förra veckan, första gången sedan december. Fågelkvitter, sol, löparskor, snyggtights och känna att kroppen får jobba, gotta love it!
Har haft strul med min fot och varit både hos vårdcentralen, hos sjukgymnasten och på röntgen (och nu står jag på kö till ortopeden). Den liksom faller in och belastar fotknölen strax bakom hålfoten, som i sin tur då gör ont. Har haft känningar länge men fick mer ont strax efter Brasilien (tror alla misslyckade kitehopp med hårda landningen gjorde sitt!) och efter min första löptur här hemma i december fick jag helt enkelt ge upp löpningen. Gym funkar, jag kör rehabövningar och skidåkning funkade också till min stora lycka, men jag vill ju kunna springa och cykla med.
Men – löpturen! Kuperade 3 km i bostadsområdet, min vanliga powerwalkrunda som börjar med 1 km uppförsbacke, sen en halv kilometers nedförsbacke, 300 m brant uppförsbacke och sen svagt nedåtlut resten av vägen tillbaka. Här går jag varje morgon, men den här morgonen fick det bli jogg runt för att testa foten. Gick upp för den branta uppförsbacken för att spara lite på foten halvvägs, men både under löpturen och nu efteråt kändes det ändå helt ok i foten. Så, håll tummarna för att den håller så att jag sakta, sakta kan öka distansen!
Känns himla skönt att springa igen, det har varit en stressig period det senaste och all träning har fått hamna lägre i priolistan. Nu är jag pepp på en vår fylld av rörelse: för endorfiner alltså, vilken grej!
