Running happiness

Lätta regndroppar faller från grå himmel. Spåret börjar med en nerförsbacke, sen en uppförsbacke. Andhämtningen kommer igång, andetagen blir djupare.

Skorna trampar mot gruset, stegen är lätta på den platta stigen. Det fina regnet landar i ansiktet, det svalkar skönt. Det luktar regn, naturen är alldeles ljusgrön och stigen slingrar sig fram mellan nyutslagna buskar och höga träd. Det biter i benen när jag springer uppför den långa uppförsbacken. Jobbigt, riktigt jobbigt. Pulsen på 183, pannbenet får styra.

Kilometerskylt efter kilometerskylt försvinner bakom mig. När uppförsbacken vänder och stigen går utför rullar benen av sig själva. Huvudet bromsar, är det halt? Lätta steg, snabba steg. Glad över regnet som kyler, kyler precis så där lagom mycket.

Ett par uppförsbackar till. Snabba, korta andetag – nu är det jobbigt. Bara till nästa träd, till nästa lyktstolpe. En kilometer kvar, kom igen nu! Sneglar på pulsklockan, 187. 500 m, nu är det inte långt kvar. Ökar takten, benen kämpar mot mjölksyran och lungorna skriker efter mer syre. Mål!

Häftiga andetag, stort leende, lätta regndroppar från en grå himmel. Endorfiner, mindfulness, happiness. Så jävla nöjd. Tänk vad lite löpning kan göra!