Sommarregn. Det är ljummet, det ihärdiga regnet som slår mot pannan. Dropparna är så tunga att det sticker till när de går sönder mot kindbenen och skvätter upp i ögonen. Jag ser knappt handen framför mig, regnet står som en ridå. Jag möter en och annan löpare i spåret, men de flesta står och trycker under något träd och försöker få skydd mot skyfallet. Jag fortsätter, det är bara sommarregn och jag kan inte bli blötare än vad jag redan är. Sommarregn!
Vattnet flyter runt inne i löparskorna som nu är maxade med vatten, de kan inte bli blötare och för varje steg klafsar det i skorna. Inte heller marken kan bli blötare, det rinner floder längst gruset på löparslingan. Kläderna dryper av vatten, det finns inte en torr fläck någonstans. Det blir 5 km, en riktigt lugn runda efter över tre veckors uppehåll från löpningen (damn you mountainbike!). Måste få tillbaka löparlusten och inte köra helt slut på mig under första passet på länge.
Det luktar sommar och när jag kommer fram till parkeringen är jag helt dyngsur. Mascaran är borttvättad av regnet och endorfinerna sprudlar! Mellan de svarta molnen tränger solen fram och en regnbåge syns på andra sidan parkeringen. Mindfulness.
Det är något speciellt med sommarregn ändå!
Men ÅH. Springa i sommarregn, helt underbart!
Ja, lovely! Men en keps hade inte skadat, såg nästan inget!
Visst är det lite magisk känsla över det! Låter som en härlig runda! :-)
Kram M
Härligt :-)
Yes, riktiga sommarregn är härligt!