I did it – sprang mitt livs första lopp och dessutom en halvmaraton!
Det var soligt, peppigt och sjukt, sjukt jobbigt – att inte springa på tre veckor innan sin livs första halvmara är inte att rekommendera. Från 5 km och resterande 16 sprang jag bara på pannben – och hela loppet gick jag på en genomsnittspuls på 200 (så här i efterhand kan jag ju förstå varför jag fick slita som ett djur)!
Vi åkte upp i fredags till fräscha Downtown Camper i Stockholm, ett eget inlägg om det här fantastiska hotellet kommer i veckan. Fikade, njöt på spa och träffade vänner på middag – det var över 20 grader varmt på kvällen och så himla skönt! Jag sov ut, åt en stor hotellfrukost och strax efter 10 på lördagen tog jag spårvagnen ut till Waldemarsudde och promenerade till startområdet.
Stockholm bjöd på värmande sol och runt 15 grader redan vid halv elva på morgonen, och när jag mötte upp resten av gänget i Challenge21k-utmaningen bytte jag direkt om till shorts och linne.
Min kropp hanterar inte värme alls bra, så så lite kläder som möjligt för min del. Vi körde 10 minuters uppvärmingsjogg tillsammans med vår coach Lisa Beskow, lite stretchövningar och ett par stegringslopp för att få upp pulsen innan loppet.
12:05 gick starten och jag gick ut tillsammans med 2:10-farthållarna. Tempot var högt, första kilometrarna gick runt 5:45-6:00-tempo och min plan var att gå ut i ungefär 6:20 så jag släppte dem efter 2-3 kilometer. Massor av folk längs banan, hejjande funktionärer och allmänt bra stämning!
Redan vid 5 km var jag riktigt trött – benen var sega, löpsteget tungt, pulsen hög och kroppstemperaturen likaså. Redan här fick jag jobba med huvudet för att ta mig vidare, och det är tufft att börja jobba med pannbenet så tidigt i loppet. Första milen gick runt 1:03 och även om jag låg inom tidsramen hade jag redan här insett att 2:10 inte alls var i närheten att satsa på.
Jag sprang ju 16 km för tre veckor sedan på 6:15-tempo, drog på mig benhinneinflammation och har inte kunnat springa på tre veckor innan loppet.
Även om jag har kört lite spinning har jag tappat väldigt mycket kondition och fart i benen. Mitt mål innan benhinneinflammationen var 2:10 och det hade kanske varit görbart om jag hade kunnat fortsätta träna, men nu var mest målet att ta mig runt springande utan att gå någonstans.
Efter 12 km var vi tillbaka vid start och mål för andra gången, 9 km kvar. Jag råkar snegla på pulsklockan och ser att pulsen är på 205, det är helt sjukt högt, och jag bestämmer mig för att inte titta på den mer. Varje gång jag tittar på tempot på klockan efter det håller jag för pulsmätaren, det är ju bara mentalt jobbigt att se att pulsen är så hög och eftersom det nu bara är huvudet som får benen att fortsätta behöver jag ju inte göra det värre.
Mitt mål är att inte gå någonstans och jag springer sakta, sakta även i uppförsbackarna. När jag tittar på bilderna efter loppet ser jag hur tunga mina löpsteg är, jag som alltid springer på framfot landar på hälen, springer med vikt höft och låg hållning.
Värmen är tuff även om det inte är mer än 15-17 grader och sol, kroppen ryser ibland av överhettning och jag springer så mycket jag kan i skuggan. Helt sjukt känslig mot värme! Jag rycker två vattenmuggar vid varje vätskekontroll, häller den ena över huvudet för att hålla nere temperaturen och sköljer ner en halv Dextrosol-tablett med den andra.
Lyssnar på musiken i lurarna, suger åt mig peppande ord från min älskade sambo som cyklar runt banan och hejjar på, gör några high five med funktionärer och skickar peppande ord till de få som jag springer förbi och får glada, trötta leenden tillbaka.
14 km, 16km, 17 km. Jag räknar ner kilometer och tänker att jag kommer ta mig i mål – att stanna och ge upp är aldrig på kartan för mig. Tre kilometer i närmre 8-tempo är ganska lång tid ändå och jag segar mig fram sista kilometrarna till målgången.
Målgången går i nedförsbacke, jag ökar tempot de sista metrarna och är så himla nöjd när jag går i mål. Löparklockan visar 20.97 km och jag springer 30 extra meter efter målgången för att kunna slå av klockan på 21.00 km – så himla onödigt men också så himla mycket jag, hade ju stört ihjäl mig på att inte få 21 km på klockan annars!
Min måltid blev 2.24.18 och när jag kollar klockan ser jag att min medelpuls under loppet låg på 200, med en maxpuls på 212.
Helt sjukt – när jag sprang 16 km hade jag en medelpuls på 178 och det var riktigt jobbigt. Nu var medelpulsen 22 slag över det och det är inte så konstig att det var insane tufft – jag är sjukt stolt över mitt pannben och att jag slet 16 km bara på ren vilja.
Dricker mängder med vatten, pratar och grattar hela gänget i Challenge21k som har tagit sig i mål och firar med en hamburgare i stan innan vi tar sista tåget mot Göteborg igen. Tack alla deltagare i Challenge21k för pepp, min älskade sambo för allt stöd och Lisa Beskow för träningsprogram, coaching, kunskap och inspiration!
Idag är höfterna stela, musklerna trötta, fötterna fulla med blåsor och jag är sjukt, sjukt nöjd att jag tog mig igenom! Det har blivit långfrukost, morgonrockshäng och resten av dagen blir lugnt trädgårdsfix och njutande ute i solen.
